Foto: Gregory Bull
Kompositören Philip Glass produktivitet sinar aldrig.
Philip Glass sneglar på minneslappen i sin hand och berättar för publiken att han tänker inleda med två av sina metamorfoser för solopiano. De är från 1980-talet, upplyser han, ”kanske 1988”.
Om den nu 74-årige Glass verkligen inte minns eller om han bara inte tycker att det är så noga kan kvitta. Poängen är att det kan vara svårt att över huvud taget bilda sig en överblick över Glass aldrig sinande produktion. Nyss avslutade han sin senaste symfoni (med det ödesdigra numret nio) och antalet operor är uppe i långt över tjugo. Till det kan läggas en lång rad verk för mindre ensembler, och själva produktiviteten är en av de saker som hans kritiker brukar slå ned på. Det går för fort, är populistiskt, ytligt. En rubrik som ”Is Glass half empty” – bara möjlig i engelskspråkig tidningskonst – som jag hittar i en amerikansk tidskrift säger en hel del om den diskussion som råder.
Att döma av Uppsalakonserten är Glass bägare dock fortfarande mer full än tom. Fast inte längre av den minimalism som på 1970-talet placerade honom på New Yorks avantscen och som med sitt briljant skärande sound från keyboards och förstärkta blåsare låg närmare rockens estetik än den jazz som omhuldades av bland andra Steve Reich. Lite av den tidige Glass får ändå plats i Uppsala med en filmvisning av ”Koyaanisqatsi” kvällen före själva konserten, ett i år trettioårsjubilerande verk där det plakataktiga i Godfrey Reggios bildspråk har åldrats mindre väl än Glass musik som rymmer alltifrån shamanistiskt mässande till maniskt pärlande arpeggion, barocka basgångar och upphetsad doo-wop.
Men när Glass själv tillsammans med violinisten Tim Fain intar scenen på måndagen är det en ogenerat romantisk sida, med undantag av ett par extranummer och den mer rytmiskt koncentrerade duon ”Pendulum” från 2010, som får blomma. Glass själv har i en intervju sagt att han föredrar att tolkas som en romantiker, och själv lyfter han fram de nästan Schubertska dragen i solopianostyckena där harmoniken i långa sjok plötsligt tycks hämtad direkt från 1800-talet, och de tre avsnitten för violin och piano ur scenmusiken till Jean Genets ”Skärmarna” doftar såväl salongsmusik som Ravel. Men kvällens centralverk är den alldeles färska och drygt halvtimmeslånga partitan för soloviolin där Glass tydligt sneglar på både romantiska och barocka förebilder och plockar fram hela den virtuosa verktygslådan. Det är på många sätt ett fantastiskt stycke, en violinistdröm som Tim Fain gör till sin egen in i varje dubbelgrepp och glissando med sin smältande ton och menande blickar på publiken vid kritiska ställen. Men det hela är också helt otidsenligt. Mer 1911 än 2011. Struntar man i sådana småsaker, som Glass själv verkar göra, är det i långa stycken en intressant kväll.